En vacker banderoll man varit med och tillverkat för ett par år sedan.

I stället för att skriva novell och sådana där småtrista skolarbeten kan man ju sitta på Västra Sidans forum och skriva spaltmetrar i stället. Fotbollsnörd och amatörtyckare (eller proffstyckare, hehe) som jag är, tillika överlägsen toppostare i forumet.

Så här kan det se ut:
Sirius har spelat (för) mycket på långbollar. Eller ja, långa uppspel. Bollar med Johan P som försteadress. P ska alltså ensam snappa upp bollar på topp. Då har han oftast två alternativ:

1. Gå själv. Här går det ofta lite trögt för skyttekungen som är lite segstartad emellanåt, eller så bränner snubben ett friläge - trots att han är sopren (ni som såg senaste matchen har väl den missade chansen i färskt minne?). P saknar dessutom teknik att dra försvarare hur som helst. Man-mot-man när det gäller att utmana är inte P:s styrka. Alla anfallare är självförtroende-beroende och levererar utefter det, givetvis, men törs säga att P är mer än genomsnittet här. En P utan självförtroende är en riktigt iskall P. En P med självförtroende är en helt okej Superettan-forward.

2. Ta emot bollen. Här saknas targetforward-egenskaperna. P är ingen hejare på att ta emot bollen, hålla i den och invänta uppbackning. Där har däremot Sunday Bale (fast i honom vilar det en förbannelse när det gäller målskytte) targetegenskaper som är unika för den här truppen - det borde man utnyttja.

Jag vill fortfarande hävda att det är en synvilla att vi har ett tremanna-anfall, som det ibland sägs. 4-2-3-1 eller 4-3-3, visst det är siffror hit och dit som man inte ska stirra sig blind på - sifferexercis. Det viktigaste är ju att varje enskild spelare har en utstuderad roll, tar ansvar för sin zon, och vet vad den ska göra på planen. Men att vi skulle ha tre man på topp? Pfft.

Känns som ett vanligt iscensatt Siriusanfall går genom Gallo på mitten, sedan ut mot någon kant, vidare ett inlägg till en ensam P i boxen. Score? Ibland förvisso, men känns ändå ineffektivt och förutsägbart. Har motståndarna en stark press på vårt mittfält och Gallo i synnerhet så blir man väldigt låst. När anfall går genom samarbete mellan ytterback och yttermittfältare gillar jag - det är modern fotboll. Här måste Hasse och Bringan hyllas, som två moderna ytterbackar. Allt måste inte gå genom fältherren på mitten.

Nåväl, jag har tidigare varit inne och nästan förespråkat en anfallsduo och ska nu berätta lite hur jag tänkt. Sunday och P som anfallspar. Då hade jag tänkt ha den förstnämnde lite närmare, som mötande forward. Nu skulle man ju kunna önska en bättre speluppfattningsförmåga hos Sunday, men han är fullt kapabel att skarva vidare bollen till P (som kanske sticker i djupet), om inte annat kan han invänta understöd från någon av innermittfältarna eller spela ut mot någon kant. Sen är det ju viktigt att dessa två får spela ihop sig. Det gäller att skapa ytor åt varandra. Jag tror i alla fall att P skulle få ut mycket mer med en kompis vid sidan av. Han blir på tok för ensam nu för tiden, tycker jag, och är som sagt ingen targetforward.

Här kanske man skulle kunna ställa högre krav på vår nummer tio. Den som haft nummer tio-rollen, oftast Ernesto, har halkat för långt ned i banan i min mening. I synnerhet i förlustmatcherna mot Carlstad och Vasalund, då vi i och för sig i allmänhet hade en sällan skådad feg, defensiv taktik. Jag tycker inte det har fungerat sådär jättebra. Men ja, dagens fotboll handlar mest om mittfält och att skapa övertag där, det håller jag med om. Meeen, jag kan inte låta bli att det helt enkelt vore kul att se Sunday/P från start och se vad de kan hitta på. Om vi ska spela enligt nuvarande spelsystem behöver vi en annan forward i min mening. Jag tycker inte att P passar så bra in i detta, trots att han leder vår interna skytteliga.

Jaja, bara lite tankar såhär på natten till tisdag. Nu ser vi till att ta (minst) en poäng till och tagga utav bara helvete för en kvalrysare.